Detta inlägg om en fantastisk pilgrimsvandring i Spanien
kommer från Ann i Gränna
(en god vän sedan lång tid tillbaka!)

Tack Ann för en underbar berättelse och jättefina foton – kul att jag fick lägga upp din intressanta reseberättelse här på min reseblogg! Du är också en av dem som ger mig flest personliga kommentarer på bloggen, vilket jag verkligen uppskattar! /Kram Berit


Vandringen går från St Jean Pied de Port till Santiago de Compostela en vandring på ungefär 80 mil och tar kanske drygt 1 månad att gå om man startar där.

Jag och min kompis startade i Astorga som är omkring 25 mil ifrån Santiago, vi hade 12 dagar på oss för att komma fram.

Vi flög ner till Barcelona där vi fick ta nattbuss till Astorga, askmoln hindrade oss från att ta oss till Santiago och bakvägen till Astorga, vilket skulle visa sig vara bättre för oss trots alla turer på flygplatsen, diskussioner om ombokning och övernattning osv.

Efter en skumpig och småkylig nattresa med bussen så var vi framme kl.07.00 och började med att gå på toa för att tvätta av oss ”resdamm” byta kläder och göra oss klara för vandringen.

Köpte ”snäckan” alla pilgrimer har den på ryggan för att visa att man är en pilgrim, så att folk är medvetna om det. Intog en god frukost med ”bocadillo” och kaffe/te, det skulle visa sig vara den mest vanliga frukosten som vi intog under vår vandring.

Nu var det bara att följa markeringarna(gul snäckor/pilar) i gator, på träd, murar och lite varstans, det gällde att ha ögonen med sig och inte vara för okoncentrerad på var man gick.

Det fanns förstås alltid hjälpsamma människor som viftade och hojtade om man gick fel, så direkt oroliga var vi aldrig.

Första dagen gick vi 19 km, då var vi framme vid Rabanal del Camino, ett härbärge som ett par volontärer från England hade hand om. Gaucelma hette det – mycket mysigt och trevligt.

Här fick vi känna på hur det skulle bli framöver att ligga i salar med typ militärsängar över/under bädd. Jag kan bara säga att det var helt ok, alla är ju där i samma syfte och vet hur det går till(eller så ser man ju hur andra gör)vilket vi fick lära oss, det var ju en alldeles ny upplevelse för oss.

Här samlades alla pilgrimer till kvällste och sockerkaka, småpratade med varandra och utbytte erfarenheter och tips, mycket givande och roligt.

Efter en hyfsad natt – lite oroligt att ligga i överslaf och inte veta var sängen tar slut – steg vi upp 06.30, fixade till oss, packade våra saker och intog en frukost som serverades i köket av paret som rådde om stället(enda gången). Ut på vägen, vinkade till de andra vännerna och sa att vi ses snart igen. Vilken morgon, solen som steg upp över bergen, tuppen som gol och hundarna som skällde i den underbart vackra naturen, lite kyligt på morgonen men helt ok.

Vi njöt verkligen av den växlande naturen! Upp och ner gick det och växtligheten var fantastisk, vit gins och vinröd ljungliknande växt som var så vacker att det gjorde ont nästan att se detta. Jag kunde känna ibland att det var nästan för mycket att ta in, att vara i denna tystnad och så denna underbara natur, ingen stress eller måsten.

Vi hade tur som oftast hittade någonstans att sova(härbärge/hotell). Den tiden vi gick(maj)var en mycket bra tid att gå. Många säger att även september är fin. Under sommaren har jag förstått att det har varit si och så med att hitta boende, många har fått gå iväg i ”ottan”, lite stress kommer in då, bara för att stanna tidigt på dagen vid ett härbärge. Det är sådant man vill undvika, det var ju Jakobs år i år, då många ville ut och vandra förstås, kanske man ska undvika sådana tider.

Jag och min kompis var i alla fall mycket nöjda med vår vandring, vänliga och hjälpsamma människor var vi kom. Kan nämna bara ett tillfälle då vi kom vandrande över laggårdsplan hos en kvinna, regnet öste ner och dimman låg tätt över bergen, en liten kvinna med ett glatt leende vinkade in oss och hör och häpna hon tog fram en tallrik med gräddade pannkakor och gav oss ett par stycken. Det kan man kalla medmänsklig värme där i kylan! Det värmer av tacksamhet när man tänker på sådant.

När vi var framme i Sarria, en stad ungefär 10 mil från Santiago de Compostela träffade vi på en hel del spanjorer, tyskar, italienare och svenskar som bara gick med ”liten” packning, övrig packning transporterades med buss till förbokade hotell. Dessa hade åkt med resebolag som ordnade allt för dem, vilket också är ett sätt att ta sig fram på, kanske vi tyckte att det blev lite för livat just den biten med mycket folk och tjatter runt omkring. Det gladde oss att vi hade haft det så fridfullt den väg vi vandrat fram till Sarria, så vi kunde acceptera detta, fast vi försökte se till att vi kom mycket för oss själva i alla fall. På kvällarna när vi var framme vid övernattningen var det däremot kul att sitta och prata med de andra pilgrimerna och utbyta upplevelser.

När vi sedan kom fram till Santiago var vi såååååååå…..jätte glada och trötta, nöjda med oss själva att vi KLARAT det som vi hade föresatt oss.


Vilken upplevelse att vara med om att stå i kö för att komma fram och få vårt compostela pass(diplom), det var många som ville ha bevis på att de gått de sista 10 milen i alla fall.

Dagen därpå var vi med om en katolsk mässa för pilgrimer i Chatedralen – mycket fint – synd att man inte förstod allt bara. Gick till Jackobsstatyn för att tacka för en trygg vandring, därefter hade vi en hel dag i gamla staden då vi bara gick omkring och njöt av sol och värme utan rygga.


Jag kan varmt rekommendera denna vandring om man vill utmana sig själv och uppleva något annorlunda, jag kan lova att man får andra värderingar på livet än innan.

Har ni frågor till Ann om hennes pilgrimsvandring – är ni välkomna att kontakta henne via email: ajonasson55@gmail.com